Veckans Ponny/Häst

Jag vill vara med och tävla med min ponny Gunvald. Han är en mycket speciell ponny, både på utsidan och insidan. När han kom till mig för snart 4 år sedan var han en väldigt stressad ponny, som knappt gick att köra i transport, inte gick att sko utan att droga(han har bland annat ett ärr run hela sitt högra , vilket tyder på att han har blivit fastsurrad när han någon gång skulle bli skodd), knappt gick att sitta upp på, trodde att han skulle bli slagen osv. Detta tror vi beror på att han har blivit misshandlad i Tyskland som han kommer från från början.
Han hade aldrig heller åkt i väg och tävlat. Vår första tävling tillsammans gick super i resultatväg, men han var jobbig att köra till tävlingen trots att han hade en kompis i transporten och det tog mer än en halvtimme att sadla honom eftersom han bara sprang runt.

När man ser honom idag kan man knappt tro att det är samma ponny. Visserligen stressar han fortfarande lätt upp sig, men nu för tiden är han en go och glad ponny med massor idéer för sig. Han har blivit vår gårdsponny eftersom han ofta rymmer ur hagen och går runt på gården lite som han vill. Dessutom har både jag och han utvecklats något enormt inom både hoppningen och dressyren. När han kom till mig hade han som sagt aldrig tävlat, och jag tävlade 60cm på min B-ponny. Nu för tiden tävlar vi på L.A-nivå (1m) med vinster och placeringar. Dressyr tävlar vi inte pga mitt ointresse, men det är kul att rida hemma och han är en underbar dressyrponny bara han bjuder till.

Gunvald är en ponny som har spridit otroligt mycket glädje till mig och min familj. Jag älskar honom från den innersta delen av mitt hjärta och skulle nog aldrig klara av att sälja honom. Han är världens underbaraste och han har hjälpt mig en enorm bit på vägen till den elitryttare jag vill bli. Därför tycker jag att han ska bli veckans ponny♥

Jag vill vara med Annie min ponny som var min första ponny som jag har sålt för en månad sen för att det var dax att gå vidare.

Jag köpte henne för 2,5år sedan då hade hon knappt blivit riden utan gått med föl. Hon bara sprang runt med mig (kunde inte ens skritta normalt). Men jag fastnade för hur hon hoppade, man bara flög över hindrerna med henne. Andra provridningen var även den en historia. Hon snurrade runt när jag skulle hoppa upp, när jag red ut på henne en bit så skenade hon med mig lite så jag vågade bara trava (var själv i skogen). När jag red henne i paddocken så var jag tvungen att rida kringelikrok vägar för hon inte skulle uttråkas (förmedlaren sa det). Vi skulle gå i vattnet och hon ville inte men tillslut fick vi i henne. När vi duschade stod hon stilla, men när vi skulle se hur hon var och lasta ville hon inte alls...

Kan inte fatta hur jag fastnade för denna ponny, men det var nått speciellt med henne! Var och kollade på massa andra men det var henne som jag gillade allra bäst. När vi skulle lasta in henne från veterinärbesiktningen och åka hem så ställde hon sig över överbommen och satte sig under bak bommen. När jag red henne hemma så bara sprang hon jag vågade bara hoppa 30cm med henne.

Jag började träna för min dressyr tränare Karin Öhman, jag hatade det. Tyckte det var totalt meningslöst med dressyr. Så Karin var tvungen att ställa fram koner som skulle föreställa hinder osv. Sen så var jag tvungen att rida med snodd en viss tid, jag var tvär emot den och tyckte att jag av ur dålig. Sen plötsligt så vände det jag förstod det viktiga med dressyren och började utvecklas mer och mer. I hoppningen så var hon dum mot mig och stannade hela tiden. Jag är en bestämd ryttare så tids nog så slutade hon upp med allt och blev en stjärna.

Allt jobb jag har lagt ner på denna ponny. Vi startade LB i både hoppning och några starter i dressyr. Jag kunde rida henne innan och utantill. Hennes extriör är felbyggd (korta ben, kort hals och lång rygg). Därav hade hon svårt att kunna gå korrekt, men vi lyckades hon avr alltid så sammarbetsvillig och gjorde alltid allt för mig. Ingen trodde på henne från början inte ens min dressyr tränare, men hon sa till sig själv "nu har hon köpt denna ponnyn, så jag ska ge mig själv en utmaning och verkligen göra allt för att detta ska gå vägen". Och nu i efterhand är hon helt över shockad över att det faktiskt har gått över förväntan med henne.

När hon kom till mig var hon hur stressad som helst, men jag vann hennes tillit och hon min. Jag kunde rida henne utan nått, rida ut med grimma och grimmskaft till sjön, ha henne lös i gången allt kunde jag göra med henne inget stoppade oss!

Men vi kom inte längre varken i hoppningen eller dressyren och jag vill komma vidare i min ridning. Alla tjatade på oss att vi måste köpa en ny ponny då jag har så stora förutsättningar att komma långt, då jag är bestämd, envis och självsäker. Jag tänkte hela sommaren över detta och tillslut för 2-3månader sen kom jag fram till att nu var min tid med Annie över. Jag ville inte kräva så mycket som hon egentligen inte klarar av. Utan att hon skulle få komma till en ny liten ryttare som vekligen vill utvecklas och lära sig allt och kanske komma ut på lite tävlingar, för det är hon värd!

Jag hittar en ny ponny som jag köper och sen hittar vi en fantastisk familj som nu har köpt henne och hon har det super bar. Ridskolan jag står på ville gärna köpa henne och många andra, för hon har ett så otroligt bra psyke och är hur snäll som helst.

Nu var det 2 månader sen hon var i min ägo, jag saknar henne enormt men jag vet att hon har det super bra! Det kunde inte ha blivit bättre och jag har en ny ponny som har mycket bättre förutsättningar för att nå toppen.

Den ponnyn var speciell för mig och jag kommer aldrig att släppa henne för så unik hon var alla i stallet var kär i henne, den ponnyn går inte att ersätta!

Kram Saga

juste mailen! Kram

Jag vill vara med i din roliga tävling!

Jag äger en gammal ridskoleponny vid namn Capella som är 23år (1989) är en D-ponny sto som jag har ägt i 8år nu. Hon är helt underbar både på utsidan och på insidan när man lärt känna henne. Hon är väldigt pigg, glad, sprallig osv trotts att hon är väldigt gammal. Visst jag ser det hellre att hon är sån än en stel och tråkig ponny. Har juh fått mina flygturer när hon har gjort sina glädje bockningar :) haha

Jag fastnade redan för henne när hon stod på min ridskolan men när hon blev till salu så tjatade jag på mina föräldrar att vi skulle köpa henne men vi hade då inte råd. Så var det en jobbar kompis till pappa som köpte henne till sin dotter och hamnade i närheten där vi bodde. Åkte och hälsade på henne och första gången jag såg henne som privatponny blev jag lite ledsen "att hon inte var min" längre men Capella kom glatt fram och hälsade på mig ändå. Men efter någon vecka eller sånt så frågade dom om jag ville hjälpa till som medryttare och det tackar man inte nej till. Men efter ca 1-2 månader så tröttnade tjejen som ägde Capella på att ha egen häst så hon åkte av två gångern, blev rädd för henne osv. Så var det på tal att själva henne igen. Jag själv visste att det inte var någon ide att tjata på mina föräldrar att köpa henne för jag visste redan att det skulle bli ett nej.
Men 5 nov 2004 fick jag reda på att Capella hade blivit min absolut egna ponny. Mamma och pappa hade köpt henne utan att jag visste om det. Så jag blev väldigt glad, glädje tårar och det tog ett tag innan jag förstod att hon hade blivit min egna ponny. Än idag är jag väldigt glad över att ha Capella vid min sida. Hon har lärt mig väldigt mycket i ridningen, kunna göra så mycket roligheter och kunna få en egen bästa vän för livet.

Under dom här åren har det helt klart varit lite upp och nergångar med t.ex. att hon varit halt ca 3ggr eller sånt, varit svårfångad i hagen, varit dryg när man skulle rida osv. En liten test period för att se vad Capella fick göra och inte göra. Men idag lyssnar hon bra men visst kan det vara vissa dagar hon inte alls vill bli riden och springer i hagen från mig. Men vad gör det när man älskar sin ponny jätte mycket.

Vi har börjat träna horsemanship och det är verkligen jätte roligt och Capella tycker det är lite skoj oxå för att få göra lite annat skoj, kunna se utvecklingen i det osv. Så om ni har egna hästar tycker jag ni ska testa. Man kommer så nära sin häst på ett helt annorlunda sätt.

Capella kommer alltid ha en plats i mitt hjärta då hon är min första egna glada ponny som jag tycker om jätte mycket och hon går inte att ersätta med någon annan!

Hej! Vill börja med att säga att du har en väldigt fin blogg som man lätt fastnar för.

Jag tänkte göra ett försök och vara med i din tävling om veckans ponny/häst.

Jag köpte min allra första ponny tillsammans med min syster för snart två år sedan. Hennes namn var Lindsey. Vi åkte dit och provred. Jag kan inte säga att vi var så extremt ruttinerade utan vi skulle hitta vår första egna ponny. Jag provred henne först, jag fastnade direkt. Hon stod på en ridskola men hade tröttnat på den och skulle säljas för att hon inte passade in.

Jag hade inte så mycket att jämföra med utan jag fick jämföra med andra ridskolehästar jag ridit förut, då jag bara red på ridskola. Och hon kändes inte som en typiskt ridskolehäst då hon flyttade lätt för skänkeln och var svårriden. Men jag fastnade för hennes ansiktsuttryck. Hon tittade på mig som om hon sa; Ta mig härifrån. Jag förstod inte riktigt men jag var helt lost. Jag skulle ha Lindsey, hennes underbara språng över en oxer på 80 cm. Jag var stolt! Känslan sa, att vi skulle köpa henne.

Vi gjorde det och än idag så står hon hos oss.

Den första tiden hos oss var hon bedrövlig, jag förstod inte? Lindsey kastade av oss hela tiden och skenade runt och bockade av oss och hon skrämde oss hela tiden. Hon bet oss och var dum. Jag grät varenda kväll.

Vi ringde dem gamla ägarna och frågade om hon hade gjort så innan? Men nej, aldrig enligt dem. Alla i stallet sa, lämna tillbaka henne, hästen går inte att rida. Det här är inte en bra häst. Hon stegrade i hagen när man skulle ta in henne.

Men jag visste att något stämde inte. Inte Lindsey hon är min, jag tänker inte ge upp. Det gjorde vi inte heller. Jag fick tag i några som visste vem Lindsey var. Dem hade ridit på ridskolan Lindsey stod på. Och visst hade de gamla ägarna ljugit för oss. För hon skenade även där mycket och hade bitit flera barn så dem börjat blöda i armen. Nu låter ju detta som en jättehemsk ponny som bara styr och ställer själv.

Men vi fick bukt med henne efter mycket jobb. Hela detta beteende som hon gjorde var för att hon hade INGEN att lita på. Ingen var hennes ledare eller så. Hon visste själv inte vad hon skulle göra.

Idag efter snart två år så är hon den snällaste ponnyn på jorden. Vi kan göra vad som helst med henne. Vi kan gå under henne och rida utan träns barbacka. Jag kan inte riktigt med ord beskriva vår utveckling tillsammans. Hon är en på miljonen enligt mig som alla ponnier är för ens ägare såklart.

Från att även inte kunna så mycket så har vi tagit henne från nästan noll till att vi tränar för A-tränare i hoppning och tävlar upp till LB i hoppning. Även i dressyren har hon blivit väldigt fin. Hon har inte haft något särskilt bra självförtroende heller, så det har vi byggt upp. Många tyckte även att Lindsey inte skulle få någon chans, många sa och tyckte att hästen kan inget den borde ju inte på leva. Jag är otroligt stolt över hon vi kämpat med Lindsey och att Lindsey har gett oss sitt förtroende. Idag är hon den allra snällaste hästen i stallet och man kan lita på henne till 110 %.

Hoppas du förstod våran resa och allt jobb, jag tycker Lindsey är värd detta, för att hon gav inte upp, hon lät oss ta henne dit vi är idag.

Kramar Ellen

Jag äger en f.d. Travar-valack på snart 18 år som jag har ridit sedan han var 15. Han namn är Black Eagle och har tjänat in nästan 300.000 i sina travar år. En väldigt lugn, kärleksfull och elegant kille med ett brunt, och ett svart öga.

Den här hästen började jag rida lite oseriöst vid 15 års ålder. Mest för att jag var en ridskole-tjej som bara red en gång i veckan och alla mina andra stallkompisar hade en varsin egen häst. Så att göra en väldigt lång historia kortare - jag hittade denna hästen och började rida. Allting blev mer och mer seriöst och tillslut tog jag ridningen väldigt seriöst.

Jag började utveckla honom och på vägen utvecklade han mig också. Jag hade aldrig ridit in en häst förut, och han hade aldrig haft en ryttare på ryggen tidigare.

Från noll - kom vi ända till att anmäla oss och starta en 90 cm bana lokalt helt felfritt. Från alla delmål, att tävla på klubben i 40 cm och vara super lycklig över att vi kom runt i både trav och galopp, så var detta en stor grej.

Nu till saken, den här hästen var aldrig riktigt min. Men när jag hade tillbringat mina år med denna underbara varelse och behandlat han precis som min egen skulle jag flytta. Jag skulle röra mig ändå från Värmland till Halmstad för att börja i gymnasiet på en hästskola. Vi hade pratat med ägaren och blacken fick följa med mig ner vilket jag var överlycklig för.

Väl nere i Halmstad, avlämnad helt själv öppnar jag min ryktlåda. I ryktlådan ligger ett brev, (vilket jag inte hade en aning om) I brevet står det: "Härmed överlåtes Black Eagle till familjen P. Numera står Giovanna som ägare på hästen (osv)."

En ängel som landat på jorden. Han gav mig sin häst. Han såg hur mycket jag älskade hans häst. Hästen som jag dyrkade av hela mitt hjärta. Utan denna hästen hade jag aldrig varit på den nivån i ridningen som jag är idag. Och utan Ägaren till hästen hade jag heller aldrig kommit såhär långt. Ingen kan någonsin förstå min tacksamhet över den här "fairytale sagan" och att jag fått träffa så underbara människor som har gett mig något så vackert och underbart som blacken.

Tiden jag haft med blacken kommer jag aldrig glömma. Det är något som verkligen har format mig till den jag är idag, efter många tårar i stallet, lycka, och kärlek, mot och medgångar...